Äntligen!

Nu är barnen på väg hit med tåg.
Det lyckades till slut, men vi vågade inget hoppas förrän de var på väg...och det är de nu alltså!
Ikväll ska vi möta dem vid båten, och sen ha det lugnt och skönt några dagar...med avstängda telefoner!

kram

Parodin fortsätter

Mail på mail fortsätter att komma. Vissa besvaras, andra inte.
Jag önskar av hela mitt hjärta att detta ska upphöra och att vi får lugn och ro.
Min älskling har gjort sitt val, och vill inte ha någon kontakt med sitt ex. Detta kan hon inte acceptera/respektera och det kan bara räknas som ofredande, vilket är straffbart.

Efter det här umgänget (om det blir något av alls, det är vi fortfarande inte säkra på), så hoppas jag att vi kan ignorera henne och helt låta bli att befatta oss med hennes mail, sms eller telefonsamtal.
Hon kräver fortfarande att få MITT telefonnummer för att kunna ställa sina "frågor" till någon "vettig människa" som kan svara henne...
Det kommer inte att hända!
Om jag börjar prata med henne lär jag ju aldrig slippa henne sen. Då är jag fast...
Nej...jag säger bara: GLÖM DET!
(Hon är tydligen inte smart nog att kolla på nätet, för där hittar man mitt nummer enkelt och lätt...och jag hoppas innerligt att hon förblir så dum.)


Det blåser POLLEN!
Känns tjockt i både näsa och ögon...t.om i bröstet tätar det till tycker jag.
Idag är det god temperatur ute, men så måste det nödvändigt blåsa...så att det kyler och "pollar" sig...
Trotsade en stund och satt i solen...men inte så länge.
Längtar efter sommaren!

kram

Sofftvätt o kloklipp

Klädseln till soffa och divan ska tvättas...och bli torrt igen, hehe...
Tack Ikea för den smarta detaljen tvättbar klädsel! Vitt ska bli vitt igen, och inte grådaskigt... :))

Vidare ska jag försöka klippa klorna på den andra kissen...den första gjorde jag igår när hon sov. :))
Det blir ingen lätt uppgift, det vet jag av tidigare erfarenhet, men eftersom de är innekatter så behövs det!

Det tredje jag ska klara av idag är DEKLARATIONEN... :/ Men det brukar inte vara några svårigheter.

För det fjärde behöver jag sitta i solen en stund...så inte fräknarna bleknar bort igen...

Dessutom firar vi ju morsdag idag, här på Åland...och jag får middagsgäster.
Hm...ska det inte vara tvärtom? Att JAG blir bjuden på middag?? :))
Nå...jag får väl framföra en önskan till mina barn...de börjar bli så stora nu att de skulle kunna fixa ett restaurangbesök åt sin mor...kanske till nästa år.
Nej, det är inget krav, hehe...jag är nöjd att träffa dem och se att de mår bra!

Ha en fin söndag!
kram

Brännbart?

Jag förstår nu att många pappor ger upp...när det gäller att träffa sina barn.
Fy fan vad vi kvinnor kan vara nedriga!
Jag har ju forskat mycket kring detta på internet och läst många versioner...och det är inte så att papporna skiter i sina barn, som det så ofta hörs gällande...utan de orkar inte!
Det är svårt att värja sig mot den utstuderade jävlighet som många mammor har mot sina ex.
Det genomsyrar hela deras tillvaro, och i sorgen över att inte få träffa barnet/barnen så ofta som innan förhållandet tar slut, så lägger detta bara skuld på bördan.
Mamman försöker detaljstyra pappans liv och hans relation med barnen...och man måste vara urstark för att orka hålla kvar någon sorts föräldraroll i det här...pappan blir ofta förminskad till en liten skit, och ska inte ha något att säga till om...
Kvinnor måste kunna skilja på detta med en före detta partner och pappan till barnen. Två olika fack alltså.
Av kärlek till barnet bör mamman göra allt som står i hennes makt för att hjälpa umgänge med barnens far.
Inte tvärtom.

Jag vet naturligtvis att det finns undantag och de flesta före-detta-relationer funkar någorlunda bra eller helt utan problem.
Men jag menar att det är inte alltid så att papporna skiter i sina barn...han orkar helt enkelt inte med allt bråk kring detta och ger upp...och får förmodligen ett lugnare liv...trots avsaknad av kontakten med sina barn.
Här står jag på pappornas sida!

kram

Komedi?

Alltså ibland undrar man mer än ibland.
Nu kan skrället inte läsa mail som skickats (helt plötsligt)...
Alltså vet hon ingenting längre. (minns alltså inte sina frågor och svaren hon fick)
Nu ska det börja om från början igen...eller?

Om man är så snurrig att man inte vet vad man skriver under för avtal, inte minns vad man sagt, inte minns svar på frågor, eller överhuvutaget inte är läskunnig (trots att man arbetar som gymnasielärare)...är man då alls kapabel att ha vårdnaden om en tolvåring????????????????????????????

Jag anser ju inte det!

Efter sju...

...sorger och åtta bedrövelser...verkar det nu som om mamman gett med sig och vi kan följa våra ursprungliga planer.
Varför denna känslomässiga berg-och-dalbana för oss och för tösen varje gång?
Varför inte bara gilla läget, att pappan ska umgås med sin dotter.
Det är alla barns rätt och föräldrars skyldighet...
Det är verkligen inget konstigt med det.
Inget man hela tiden måste försöka sabba eller vilkora.
Ändå ska det behöva vara så varje gång...vid varje umgängestillfälle...???
Hur sjukt är inte det?
Efter samtal med skola, familjerätt och tingsrätt fick hon ge sig. Varför ska detta behövas varje gång?
Hon säger att hon aldrig varit emot att pappan träffar sin dotter...( jo tjena!), men detta ska då alltid ske enligt hennes vilkor, efter utpressning av olika slag, på tider som passar henne, (trots ett mycket välskrivet avtal), och sen ska det bråkas om alla små ting som tänkas kan...
Det dras upp i långbänk allt som hänt i deras äktenskap, hur dålig far han är, hur fel han gör/gjort/kommer att göra, att han flyttade till mig, att han ens finns till...typ.
Hon tröttnar aldrig!
Never ending story liksom...

Att sen tösen ska behöva vara med om detta varje gång hon ska träffa sin pappa är horribelt!
Det kommer väl till slut att göra att hon inte orkar...och säger nej till att träffa honom...?
Jag vet att allt detta ligger mamman i fatet den dag pappan söker om ensam vårdnad...men det är så himla jobbigt när det pågår.
Jaja...
Om tösen sen flyttar hit...det är väl DÅ det verkliga helvetet börjar, kan jag tro...
Nej, jag ska inte ta ut dåligheter i förskott...men det är svårt att tro att det skulle bli annorlunda.

kram

Hur ska jag göra?

Nu vet jag inte hur jag ska göra eller hur jag ska förhålla mig.
Jag vill inte ställas inför sånahär val.
Min egen tösabit fyller 21 snart, och det var under dessa dagar lilltösen skulle kommit hit...men...
Nu har surkonan ställt krav och ultimatum, dvs utpressning för att älsklingen ska kunna få hit henne och utöva sin lagliga rätt till umgänge.
Alltså...det kan bli så att vi måste åka DIT för att få umgänge, bo hos bekanta under lovet, för att hinna träffa tösen.
Vad ska jag göra?
Förra året var vi inte heller hemma när min dotter fyllde jämnt, för då var det hans tur att ha barnen och vi befann oss därför på västkusten.
Ska HENNES j*vla nycker och utspel drabba MIG och min relation med MINA barn också???????

Jag blir snart sinnessjuk tror jag...

(Det senaste nu är att mamman efter alla mail (ca 20 stycken) tycker att hon kan gå med på umgänget bara pappan ber snällt...) *suckar väldigt tungt*