Efter ett lätt psykbryt över det som är jobbigt i vårt liv just nu, så börjar jag komma tillbaks till normalitet igen...med hjälp av älsklingens kärlek och omsorg, underbart väder och lugn och ro.
Det känns hanterbart igen. Jag orkar. Vi orkar.
Morgonkaffe på altanen...kyligt om ryggen men varmt i pannan.
Fågellivet är öronbedövande...vyn över vattnet är ögonbedövande...
Han säger att han älskar mig, och jag får en kyss.
Jag besvarar...kyssen, kärleken...allt.
Litet vemod känns...i morgon ska vi resa igen. Lilltösens tid med oss är över för den här gången.
På tisdag ska hon vara i skolan igen, och det dröjer ett litet tag innan vi träffas nästa gång. Inte jättelänge, men ändå...
Vi vet vad som väntar oss. Som ett brev på posten kommer det. Det som vi bara ska strunta i...
Inte så lätt, men nödvändigt. Kanske man lär sig? Härdar sig...blir likgiltig?
kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar