Ibland undrar man...

Nu är jag så jävla fed-up på anklagelser, kontrollbehov och ren elakhet, så jag håller på och smäller av!!

Hur gör man?
Hur tacklar man såna attacker...om och om igen...?

Vi tror att tystnad är bästa sättet att bemöta det.
Inte ge näring åt sjuk-skaperna.

Men...vem tar hand om oss då?
Om alla kränkta känslor som trots allt kommer...fast vi vet att vi inte ska ta åt oss...
Hur gör man med sin oro för barnen?
Hur gör hon med dem? Hur har barnen det? Egentligen...?

Det här stjäl så otroligt mycket energi...och efter varje sånt här påhopp/anfall...vill jag bara sova!
Älsklingen har det än värre!
Det är mest han ...och hans barn...som det drabbar.
Men nu ger hon sig på mig också...
Det känns verkligt obehagligt...hon snokar och tar reda på saker om oss.
Beskyller oss för helt bisarra saker!

Människan behöver hjälp, det är helt klart!
Men...
Det kan ju vi inte göra något åt...
Vill inte ha något med henne att göra ÖHT!

Ja...
Det här är enda molnet på min rosa himmel just nu.
Det är stort och mörkt, men vi ska ta oss genom det!

Jag älskar dej, min älskling!
Vi kommer att fixa det här, även om det känns tungt nu.

kram