Så...nu var vi DÄR då...
Helveteskärringen håller på att strypa kontakten mellan far och dotter. Sakta men säkert.
Man undrar hela tiden vad som är nästa steg...och...jaha? Det var det...
Nu kommer anklagelser om att han skadar tösen iom att han pratar med henne i telefon...!?!?!??????
Hon blir tydligen stressad av att vara den som måste berätta för mamman vad vi ska hitta på och hur vi ska göra det när vi träffas... (eftersom VI inte anser att mamman har med det att göra och ska undvika information om oss och även kontakt som inte är helt nödvändig...)
Jaha??
Och??
Hon fattar inte att det är HON som stressar flickan genom att pressa ur henne allt som kan vara av intresse för denna sjuka hjärna...
Nu får alltså älsklingen skulden för att HON stressar tösen och får henne att må dåligt.
Ja, herregud!!
Sen då?
Hon har redan tagit bort telefonen för tösen, så älsklingen måste ringa på hemtelefonen och BE att få prata med tösen... Hon ska alltså ha KONTROLL över detta också.
Facebook...ja, där står hon över axeln när flickan skriver...samt att hon själv tar över och skriver, så pappan TROR att det är flickan han chattar med...
Det har vi dock genomskådat nu, men inte är det mindre tragiskt för det...
En annan sak som får mig att spy...är när hon undertecknar sina mail med "Ensamma mamman"!!
Satan vad patetiskt!!
Hela människan är patetisk!
Men...faktum kvarstår...hon har makten över tösen, över pappans kontakt med densamma, och makten över all annan kontakt tror hon också...t.ex skolan...
Skolan har just fått ett långt mail, och det ska bli intressant att få svar därifrån.
Kuratorn på skolan är kontaktad sen lång tid tillbaka, men det är ingen garanti för att tösens väl och ve bibehålls.
Flickan har berättat saker för mig...pratat om saker som hon inte gör för någon annan...t.ex att hon brukar bita sig...ibland så att det blöder...
Hon önskar också ibland bryta ett ben...eller slå sig själv...
Självskadebeteende alltså.
Jisses! Hoppas detta inte tar en ände med förskräckelse...
Mamman ser inget av detta. Det lilla hon ser skyller hon på pappan alltså... Dessutom kommer allt numer tillbaka till att det är HAN som har flyttat...alltså är allt hans fel!! Innan flytten så var allt hans fel för det var HAN som ville skiljas... Hur man än vänder sig...osv. Det är ALLTID hans fel! Det är t.om hans fel att HON måste bete sig illa... Himmel!!??
Jag önskar att flickan snart får kurage nog att visa mamman fingret och deklarera att vad hon gör och pratar med pappan inte angår henne ÖHT...
Plus en massa annat som mamman skulle tappa kontrollen över... Så skönt det vore!
kram
Verkligen sorgligt och mycket tråkigt att läsa!
SvaraRaderaJag har någon gång stött på människor som är så fruktansvärt arga och sårade att verkligheten förvrids, moder och faderskap sätts åt sidan, det är som om de befinner sig i en parallellvärld vid sidan om. Allt man säger för att få förnuft att råda rinner av. Hatet och känsla av att vara tillintetgjord, bestulen, är större än allt annat.
SvaraRaderaMycket klokt av er att ha kontakt med kurator, skola och andra viktiga instanser. Visa er samlade och kärleksfulla. Notera, dokumentera och var beredda! Glad Lucia eller nå´t!
Vad fint du beskriver det, som i en parallellvärld... Vi försöker att ha ett så normalt liv tillsammans som det går, och få ur oss det jobbiga direkt när det kommer. Att gå och bära på en massa tunga lass är aldrig bra. Nu följer det ju givetvis en hel del sorg med det här, för min älskling, och även för mig. Det är inget jag kan trösta, och det blir i sig en börda. Allt vi kan göra är att vara kärleksfulla och visa det för varandra, men även för barnen när de är med oss, precis som du skriver. Vi är även förberedda på samtal, för det kommer att komma frågor så småningom från barnen...och då måste vi kunna prata om det sjuka, utan att tala illa om deras mor. Försöka hålla sig till fakta. Hjälpa dem att motstå mammans kontrollbehov...osv.
SvaraRaderaSuck suck...
Kan inte skriva så mycket, men bara säga att jag upplevt mer i den där vägen än jag trott var möjligt i verkligheten med en människa man trott sig känna i 15 år innan helvetet bröt lös för att jag ville skilja mig. Lögner och förtal, förvrängningar av verkligheten så man häpnar, jag vet hur det kan vara :( Var glada att ni har varandra och jag håller med Isabell, var kärleksfulla, det är det enda viktiga... Kram
SvaraRaderaKram tebax, Santha
SvaraRadera