Varmt

Det blir så varmt i hjärtat när man har sina barn hos sig. Allihop.
Det fnissas och pratas skojsigheter blandat med allvarliga saker.

Allt har gått bra idag, och själva eftermiddagen och kvällen blev bara bättre.
Det är gott att njuta i ett fint och rent hem...pyntat och klart.
Alla prylar och kartonger...alla små samlingar är väck...borta.
Mattor och ko-skinn ligger på golven och fårskinn och nya kuddar ligger i soffor och fåtöljer.
Lyktor och andra ljusstakar är placerade lite överallt, och mysfaktorn är stor.
Vårt hem.
Vårt gemensamma hem!
Så underbart!

Vi ska göra fler ändringar och renoveringar, men det är inget som är akut.
Till sommaren är det väl dags att måla om köksluckorna och sätta nytt kakel...lite nya handtag och...sådär...så har vi ett "nytt" kök! :))
Nåja, det ska inte göras nu.
Nu kan vi bara njuta och leva gott i det hem vi har.

Varm i hjärtat.

kram

Idag är en annan dag.

Upp tidigt och få i sig kaffet.
Sen lite gröt på det, och nu grejar vi för fullt igen. Jadå, det ska nog bli fint och färdigt... :))
Rockmusiken är närvarande. Går lite lättare att hålla tempo då.

kram

Jävla människa!

Aaaaaaaarrrrrrgghhhhhhhhhh!!!!
Så satans frustrerad jag blir!
Du fick som du ville nu, va??
Du fick kräkas ur dig en masa skit...tösen får inte träffa sin pappa...och han sitter dessutom med dåligt samvete...
Du är nöjd nu...
Fy fan för dig!
Men...du ska inte tro det går obemärkt förbi...Det är redan dokumenterat hos berörda myndigheter, och det kommer verkligen att ligga dig till last vid en ev. tvist i framtiden.
Din helvetes kärring!


Så...nu har jag fått ordbajsa lite, jag också.
Det ÄR skönt att skriva av sig.

kram

Det...

...var rackarns vad det blåser och har blåst hela natten.
Älsklingen kom och lade sig när strömmen försvann...somnade...och märkte inte när alla lamporna slogs på igen efter avbrottet. :))
Jag gick upp, passade på att gå på toa och sen en runda i huset för att släcka.
Hade bara hunnit i säng igen, så gick strömmen på nytt.
Märkte det på utegranen..."funker...funker icke...funker...funker icke"...
Vet inte hur det slutade, men i morse när vi vaknade hade vi ström iallafall.

En vacker morgon med sol...och blåst. Av nattens regnande märks intet.
Kanske man borde gå en urblåsningspromenad...? :))

kram

Grejat

Jag grejar och grejar här hemma.
Älsklingen grejar på han också.
Det ska bli julefint. :)

Nu är det nästan klart...tar nog bara några dagar till. Vi gör ju som vanligt att vi röjer samtidigt. Det måste vi göra. För att få undan något på sin plats, måste något annat flyttas på och hitta nytt hem...sådär håller det på och det blir rundgång eller moment 22...
Vi slänger massor igen, och går igenom lådor för andra eller tredje gången...ger bort...packar om...osv...
På onsdag ska det vara klart!
Då händer något utöver det vanliga och jag är fruktansvärt nervös inför detta.
Jag får luta mig mot älsklingen och lita på att han tar rodret och att allt går bra!

Det känns lite tråkigt att det inte är snö.
Hoppas det kommer ett litet täcke till jul iallafall. Det lyser ju upp så fint.
Annars är det ju fint med värmen nu...för el och oljeräkningen...
Sen lovas det hiskelig storm till måndagen...men det verkar bara bli lokalt...hehe...
Litar inte riktigt på vädersajten...

Börjar dessutom bli sugen på att baka!
Det får vänta tills efter onsdag...sen kan jag börja fylla frysen. :))

kram

Nähej...

"Nåt mer julpynt behöver vi iallafall INTE köpa!!!!"
Hahahaha!

Kom hem från stan just, och fick väl med oss två nya stjärnor...och en slinga...och ännu lite mer ljus...
Så kan det gå.  :))

kram

Av förekommen anledning

Här kommer en kärleksförklaring till min älskade:

Mitt hjärta, min lycka, min kärlek!
Jag är så glad och tacksam att vi äntligen träffades...som av en slump...eller ödet om man så vill.

Du är omtänksam. Jag behöver aldrig bära tungt, du ser alltid till att gå närmast trafiken om vi är på vägen så att jag inte ska bli påkörd eller skadad, du öppnar bildörren åt mig, låter mig gå först genom andra dörrar, du kommer med kaffe på sängen titt som tätt om du stigit upp före mig för du vet att jag behöver det, du har tagit över potatis-skalandet helt...inte för att du älskar att skala potatis...men för att du vet att jag avskyr det, du hjälper mig med allt utan att jag behöver be om det, du kör alltid kundvagnen och packar in och ur bilen samt bär in i köket...vi hjälps åt att packa upp, "-men det kan jag göra" är en ofta använd fras av dig...du är omtänksam i allt vad gäller mina barn, syskon och mor o far...och andra som vi träffar. Listan här kan göras hur lång som helst.

Du är kärleksfull. Du talar om för mig hur mycket du älskar mig flera gånger varje dag/kväll/natt/morgon, du håller om mig, tar i mig, smeker mig, kysser mig så fort tillfälle ges eller om du bara passerar förbi, du älskar allt hos mig. Du lägger din hand i min korsrygg när vi förflyttar oss i en butik eller liknande, för att styra mig i harmoni med dig själv. (Svårt att förklara, men jag älskar känslan av den stora varma handen!) Hur risig och sunkig jag än känner mig så är jag alltid underbar för dig. Vi älskar ofta och nära. Du vill vara nyrakad och dofta gott för mig, men jag älskar dig svettig och skitig också. :)) Du är så mån om att jag ska ha det bra, och jag känner mig verkligen kvinnlig och jämlik tillsammans med dig!

Du bjuder på dig själv. Du är knasig och knäpp, fjantar dig och har barnasinnet intakt...och jag älskar det! Du har världens sämsta lokalsinne och vi skrattar gott åt dina försök att hitta rätt, men det är väl någon mening med att jag oftast hittar, och har ett väl utvecklat lokalsinne...som kompensation kanske. Vi hör ihop, så är det bara!

Du blir arg på orättvisor. Du vet hur man gör och hur man formulerar sig. Du är van att få folk att lyssna. Du lyfter människor och berömmer de som förtjänar det...dvs de allra flesta. Det är inte en tillfällighet att mina barn vänder sig till dig när de undrar något...nästan vad som helst. Du har en otrolig utstrålning, en aura av vänlighet, kunnighet, humor och du är sexig!

Du är otroligt praktisk. Du snickrar, meckar bilar och motorcyklar (allt som har en motor) och cyklar, målar och tapetserar, fixar mat, diskar, kan tvätta och städa, sy gardiner, köra båt, du kan dansa :)), ja jag tror inte det finns något som du inte kan. ;)
Du är även en hejare på datorer och det är ju tur med det arbete vi har. :))

Du är lättrörd och kan gråta med mig. Du tröstar om jag är ledsen (vilket jag väldigt sällan är nu för tiden). Du är bara mer manlig för detta. Du är faktiskt den manligaste man jag någonsin har träffat!
Du är dessutom lång med breda axlar och jag tycker du är så vacker!!!
Jag tycker vi har det underbart tillsammans. Vi har bördor att bära, javisst...men vi gör det tillsammans och det finns inte ens i tanken att låta den ena eller andra ta någon "smäll" ensam...vi gör det ihop i så fall.
Du saknar mig om jag åker till frissan själv. :)) Jag saknar dig på samma sätt!
Att vi respekterar varandra känns bara som en onödig upplysning här...det är givet liksom.

Om två månader är det två år sedan vi träffades och blev tillsammans...för vi blev ihop direkt.
Vi hör ihop, vi är beroende av varandra, vi kan inte vara ifrån...det är skönt! Det blir aldrig kvävande.
Jag är helt säker på att jag träffat den STORA kärleken i dig! Nu bygger vi vårt hem tillsammans, och det tar lite tid...men vi har väl inte så bråttom. Vi har ju varandra och det är det som är viktigast av allt.

JAG ÄLSKAR DIG!

kram

Dags igen

Så sitter man här med rastlösa ben igen.
Vad gjorde jag för fel den här gången då?
Det har gått bra en tid nu...jag har sovit gott på nätterna, utan att sparka mig vaken eller behöva stiga upp och gå omkring. Inte längre alltså.
Har stått upp mycket senaste dagarna. Det kan vara det kanske...?
Bytte gardiner i köket...det tog en hel dag med strykning och nya stänger o krokar. Jisses!
Nå, inget att grubbla på. Det är som det är.

En helt annan sak.
Det verkar som älsklingens alla barn kommer hit på julen. Lilltösen ska vi ju ha här oberoende, men de större, pojkarna plus en flickvän har också uttryckt önskan om att vara med oss.
Ja, alla är välkomna...vet bara inte hur vi ska få plats att sova allihop... Några av min nära släkt kommer också... :)) Det finns hjärterum, så det ska väl ordna sig.

Nu vill ögonen sova, men inte benen...så jag får kämpa på uppe en stund till...

kram

Sådärja

Då var vi igång igen då...med baktaleri, rent ljug och anklagelser...

Kan du inte bara gå och dö???

Jag tror.

Jag tror att en hund skulle vara nyttigt för mig...
...OM det inte varit så att jag var allergisk.

Då skulle jag komma ut på dagliga promenader, helst långa och svettiga.

Som det är nu är det alldeles för enkelt att hitta på anledningar för att inte gå ut.
Tänk...jag som ständigt rände i skog och berg förut...
Nå...så ser jag ut som jag gör också...och är trött och slö...

Skärpning!

Självbehärskning

Nu känner jag hur det bubblar inom mig igen...av ilska!
Alla påminnelser om gamla ex triggar igång mig...igen...
Skulle igen ha lust att skriva och skicka ett mail...men får återigen hejda mig.
Det skulle stå något i stil med det här:

Ditt gamla bittra avskräde!
Nu är jag så förbannat trött på dig och din oförmåga till mänsklighet och känsla för det du gör/inte gör.
Fars dag...vad betyder det för dig? Ingenting antagligen...inte för mig heller egentligen...men för din dotter gör det det! Hon har en pappa som älskar henne, och som hon älskar och avgudar tillbaks!
Hindrade du henne? "Glömde" du att påminna? Inte så att min älskling bryr sig om fars dag heller...men både han och jag vet hur ledsen tösen blir när hon "missar" att uppmärksamma sin far...
De andra är stora och kommer ihåg sånt själva...hon gör inte det...eller vet inte hur hon ska göra...
Ett telefonsamtal eller sms är ju lätt ordnat/avklarat...men inte ens det hände. Det är inte din skyldighet...men som mor och människa borde du se till ditt barns bästa!
Jag hjälpte flickan med inköp och emballage och frimärken...för DITT födelsedagspaket i somras. Vi skrev adressen och skickade iväg det...och jag hörde i efterhand att du blivit glad. Nu hade du chansen att "ge" tillbaka en liten liten tjänst...bara att påminna...
Det klarade du inte.
Jag kan ju säga att det var sista gången jag gjorde något sådant...som att se till att DU fick paket på din födelsedag! Aldrig kommer det att hända igen!
Din jävla räpa!
Du fattar inte heller att du inte ska kontakta oss! Du tar tösens telefon och ringer min man...för att lura honom att svara! DET är så fult! Du har sjunkit så lågt nu att du snart står öga mot öga med fan själv!
Du förtalar min man inför myndigheter, och håller dig inte till sanningen...
VET du hur nära du är en polisanmälan??? VET du hur stor lust jag har att göra ditt liv till ett helvete genom anonyma anmälningar till barnskyddet?? Ta kontakt med ditt arbete och snacka skit om dig för din chef och dina arbetskamrater... VET du hur stor lust jag har??

VET du också att man som vuxen och med sinnet i behåll INTE gör sånt??

Nej...jag behärskar mig. Det kan inte du! Det allra värsta är att du inbillar dig att du har RÄTT att bära dig åt precis hur som helst bara för att...?...nä...här tar min fantasi slut. Jag fattar faktiskt inte hur du kan tro att du har den rätten. Du skriver/säger/sms.ar/baktalar/ljuger vad som helst samt använder barnen som slagträn/osv...och tycker att du gör rätt!...?????? Att det är någon annans fel att du måste bete dig på det sättet...?????
Du har ju allvarliga fel i huvudet!!

*pust*
Hårdsmält måhända...men så känner jag.
Undrar hur länge jag kan hålla mig? Hur långt min självbehärskning räcker?
Borde kanske gå ut i skogen och skrika okvädningsord som Borkas fru i "Ronja Rövardotter" skrek åt Mattis över helvetesgapet...

kram

Minne

Igår var vi till stora staden för att inhandla diverse nödvändigheter...bla en blomma och tårta till far.
Bland blommorna stod det en såndär som jag aldrig minns namnet på (aldrig någonsin...trots att jag vet mycket väl vad den heter, men bara inte minns...)...och som blommar vackert med stora röda blommor.
Detta vet älsklingen och frågade retsamt: -Vad heter den här blomman då??
Inte en susning...inte en enda liten bris i min hjärna...totalstopp!
Jag kollade inte på namnskylten på nämnda blomma, för ska det hjärntränas så ska det!
Jag fick släppa det rätt fort, för det var ingen mening med att gå omkring i butiken som en grubblande zombie...det kommer, tänkte jag.

Jo, det kom.
Hade väldigt svårt att somna inatt...började fundera på den där jäkla blomman...
Ett enda virrvarr av tankar och letande i minnets mörka korridorer.
Jag var tvungen att strukturera upp det lite, och började komma på blomnamn som börjar på
A...B...osv...
Jag hann förbi den aktuella blomman med en annan...och kom ända till X...DÄR blev det klurigt!
Sen...
YES!
HIBISKUS...!!! Där satt den...
Jag hoppade ur sängen och in till kontoret, där älsklingen satt och nattjobbade...(han gör så ibland)...

HIBISKUS...sa jag. Sen gick jag i säng igen... Han ropade efter mig...-Ja just ja...för han hade heller inte kommit ihåg vad den hette...! :))

kram

Susys utmaning

Jaha.
Nu har det hänt.
Jag har blivit utmanad.
Några till synes enkla frågor ska besvaras. Jaha igen...jag får väl försöka då. :))

1. När ingen ser eller hör mig... känner jag mig nog lite ensam.
2. Jag går aldrig hemifrån utan... mitt läppfett och att säga till min älskade att jag älskar honom.
3. Min blogg heter som den gör för att... ja...vad skulle den annars heta?
4. Om jag vågade skulle jag... hoppa bungyjump...
5. Om tio år kommer jag att... ägna mig åt livets goda utan att behöva jobba...

Det var det hela...
kram

11.11.11

Idag för 25 år sedan föddes min äldste son.
Klockan 11.30...alltså just nu, för 25 år sedan, fick jag honom i min famn...varm och fuktig.
Han skrek inte...bara ett lite gny. Det är jobbigt att födas, tror jag.
Minns att jag inte sov på en vecka efteråt...bara låg och beundrade världens vackraste barn.
De sa åt mig på BB-hemmet där vi låg innan hemgång, att nu tar vi ut honom till oss inatt, så att du får sova...
Tror ni jag sov??
Nä, bara slumrade och tänkte en massa fasansfulla tankar...tills jag gick och hämtade honom till mig igen.
Det var ju hos mig han skulle vara!
Väl hemma sen, sov jag varenda stund som var möjlig...dvs när sonen sov.
Första månaden blev ett virrvarr av amning, blöjor och sovande...innan det tillslut gick att få någon som helst rutin och ordning i vardagen.
Första barnet...stor omställning...enorm kärlek...

Nu är han vuxen, har ett eget liv med sin sambo och sina kissor... och ska väl själv ha barn så småningom...
Det är först då man riktigt fattar!
Det är då man blir medlem i "klubben"... Aha...det är SÅHÄR man känner för sina barn... Det är det HÄR det handlar om...


kram

Vågar man?

Undrar om man vågar sig på ett kors i taket??

Vi lämnade tösen på söndageftermiddagen.
Ännu har det inte kommit något argt sms, mail eller annat påhopp. Är det för tidigt att jubla?

Fick många små kommentarer av bekräftelse av den lilla när hon var här. Om både det ena och det andra... Hur gott det är att vara här...hur fort dagarna går...vill inte åka hem till mamma...hur JAG inte håller på och hönsar med henne (och det var bra, sa hon), utan ser henne för den stora tjej hon är nu...
Det känns gott i hjärtat!
Hon meddelade dessutom att hon tycker hon är alldeles för lite tid med oss, vilket jag kan förstå...det blev ju så efter pappans flytt hit...och jag är osäker på om vi kan göra så mycket mer åt det än vad vi redan gör.
Vi kan inte ha två boenden. Det har vi konstaterat redan. Kostar för mycket...både pengar och slit med körningar och vår mentala hälsa...Det senare pga mamman.
Vi har ett mycket lugnare och mer harmoniskt liv nu...sen vi kom bort från hennes närhet och möjlighet att trakassera oss som hon gjorde då.
Det är lättare att hantera det som ändå kommer nu och då...i.o.m avståndet till henne.

Vår önskan är ju att tösen kommer och bor på heltid med oss...om än jag tror att det kan bli svårt att genomföra den dagen hon säger att hon vill det. Även det pga mamman.

Nu vill jag gå ut i hösten och bränna lite kalorier och insupa syrerik havs/skogs-luft!

kram