2/2 för ett år sedan.

Hon satte sig på en soffa vid en pelare. Hon hade en stund på sig...att vänta. 
Cityterminalen var som en surrande bikupa, med folk som ilade hit och dit. Någon satte sig ner några minuter, för att sen ila vidare. 
Han skulle komma lite senare. Flyget hade landat och han satt på flygbussen in till stan. Hon hade precis fått ett sms om att han var pirrig och nervös. Hon kände inte riktigt samma sak. Egentligen hade hon gett upp. Hon orkade inte få förväntningar om och om igen, för att sedan bli besviken...så nu hade hon inga förväntningar alls. Visst...något kände hon ju, eftersom hon gått med på att träffa honom. De talade liksom samma språk och verkade vara väldigt lika. Nu visste hon ju att så kan det kännas ändå i början...särskilt innan man hade träffats på riktigt.
De hade börjat skriva till varandra på en dejtingsida och det var bara två dagar sen ungefär...pratat lite i telefon, och sedan bestämt sig för att träffas så fort som möjligt...just för att inte hinna bygga upp några orealistiska förväntningar eller bli besvikna.
Han var på affärsresa och hade bokat in henne på samma hotell som han själv skulle bo på. Hon hade alltid möjligheten att "fly" om det inte kändes bra. Och de skulle träffas bland folk på neutral plats...Cityterminalen. 
Nu började klockan närma sig den tidpunkt då han skulle komma in genom dörrarna, och hon kikade ditåt...
Nä...tydligen var bussen lite sen, eller nåt...
Hon hade förklarat via sms precis var hon satt, och hur hon var klädd, så att han skulle hitta henne.
Klockan gick, och ingen man dök upp...
Plötsligt ser hon en man som med förtvivlan i blicken ser sig om hela tiden och spanar...
Hon ser att han tar upp sin telefon, och då fattar hon...
Fnittret bubblar upp från magen, och i samma sekund som det börjar ringa i hennes ficka, vänder han på huvudet och ser rakt på henne där hon sitter med ett solvargsgrin i ansiktet. 
Hon behövde inte ens ta upp telefonen ur fickan...
De fastnade med blickarna...och kärlek vid första ögonkastet är inte längre någon myt för dem.
"Här är han ju", tänkte hon. "Den som jag har sökt och väntat på!"
Det är ju han som är för mig! 
Och jag för honom! (Fast det visste hon ju inte riktigt ännu...)


De hälsade som folk, och gick mot utgången. Det var svårt att inte nudda varann, sådär i förbigående...
De tog en taxi och begärde att få åka till hotellet.
I baksätet i taxin frågade han om han fick ta hennes hand...han ville se och känna på den...
Hm? Jaha...jo, lite udda kändes det, men hon gav honom handen, och det kändes som den fick krypa in i ett varmt och tryggt bo. 
Han hade stora händer! Stora och varma. Efter en stund blev det svettigt, men hon bad att få vara kvar med sin hand i hans...det kändes så himla rätt och bra! 


De checkde in på sina rum, och sen åkte han iväg på sitt möte...
Hon stannade omtumlad kvar på sitt rum...fick ett sms om att han tycker hon är fin och att han ser fram emot mötets slut, så att de får träffas igen. 


Senare på kvällen går de ut på restaurang.
Hon minns inte riktigt vad de åt, men det smakade himmelskt...efterrätten var i alla fall cheescake, som är hennes favorit. 
Så fort de kom åt höll de varandras händer...
Ville de träffas igen?
Ja...de visste här och nu att de skulle leva tillsammans! 


Det är idag exakt ett år sedan...och ja...vi lever tillsammans!
Vi älskar varandra och är lyckliga för var dag vi har ihop.
Lite tröggel med livet runtomkring, men det är inget som vi inte klarar av. Tillsammans är vi starka!

kram