Jag förstår nu att många pappor ger upp...när det gäller att träffa sina barn.
Fy fan vad vi kvinnor kan vara nedriga!
Jag har ju forskat mycket kring detta på internet och läst många versioner...och det är inte så att papporna skiter i sina barn, som det så ofta hörs gällande...utan de orkar inte!
Det är svårt att värja sig mot den utstuderade jävlighet som många mammor har mot sina ex.
Det genomsyrar hela deras tillvaro, och i sorgen över att inte få träffa barnet/barnen så ofta som innan förhållandet tar slut, så lägger detta bara skuld på bördan.
Mamman försöker detaljstyra pappans liv och hans relation med barnen...och man måste vara urstark för att orka hålla kvar någon sorts föräldraroll i det här...pappan blir ofta förminskad till en liten skit, och ska inte ha något att säga till om...
Kvinnor måste kunna skilja på detta med en före detta partner och pappan till barnen. Två olika fack alltså.
Av kärlek till barnet bör mamman göra allt som står i hennes makt för att hjälpa umgänge med barnens far.
Inte tvärtom.
Jag vet naturligtvis att det finns undantag och de flesta före-detta-relationer funkar någorlunda bra eller helt utan problem.
Men jag menar att det är inte alltid så att papporna skiter i sina barn...han orkar helt enkelt inte med allt bråk kring detta och ger upp...och får förmodligen ett lugnare liv...trots avsaknad av kontakten med sina barn.
Här står jag på pappornas sida!
kram
endel pappor ger upp. Pga egna inre orsaker, man kan inte alltid skylla på mamman att pappan skiter i sina barn. Men såklart det kan vara den vägen också.
SvaraRaderaJag har sannerligen försökt få mina barn att vilja träffa sin pappa men han, alldeles själv, har behandlat och bemött dem så att de inte vill. Professionella fick till sist säga till mig att sluta försöka övertala barnen att åka dit. Men pappan anser såklart, och berättar för halva åland och hela sin släkt (och de han kan av min) att det är MITT fel att han inte har kontakt med barnen.
Aaah liksom.
Lider med er dock, vuxna borde vara vuxna.
ALLTID gentemot sina barn.
Där har vi den sedvanliga speglingen också...allt HON gör dåligt speglar hon på honom...(i ditt fall tvärtom), och vill ha det att det var han som gjorde/sa/skrev fel eller dåligt. Hur värjer man sig mot sånt?? Situationen är nu sådan att det börjar likna ett enda stort skämt...om det inte var för att det drabbar barn.
RaderaMan vänjer sig inte. Man blir lika häpen varje gång och undrar "Men hur I HELVETE tänkte du NU???" Eller "ÄR du precis jävla fuckin´stendöd i precis HELA hjärnsystemet???"
SvaraRaderaTyp.
Varje gång.
Men med tiden lär man sig att inte ta åt sig, när barnen hittar sätt att hantera det och inte bli så förtvivlade längre så kan man trots häpnad och irritation över hur lite dumhuvet förmår och förstår luta sig tillbaks och låta det stå för honom (henne i ditt fall).
Det är han (hon) som ska leva med den h*n är och det hans / hennes val gör mot dem själva barnen och relationen dem emellan. Även om han / hon intalar sig (och andra) att det är mitt (din älsklings) fel så vet vi och ni hur det är, och förr eller senare kommer det ikapp dem.
Det är sant. Han känner både skuld och ansvar för det hon gör. Det borde han kunna överlåta på henne faktiskt... Vi har pratat en del om det, men det kan inte nog betonas att hon får ju faktiskt stå för sina egna val, handlingar och ord...skrivna eller sagda. Tack för påminnelsen! :)
RaderaFörstår inte varför en del kvinnor fortsätter att försöker styra sitt ex och lägga sig i när det gäller barnen. Man måste släppa taget och njuta av den egna tiden man får då barnen är hos pappan!Fruktansvärt jobbigt sådant här. Själva har vi båda varit där, jag och min sambo med våra respektive, med bekymmer på olika sätt men nu flyter allt på på bästa sätt för oss alla. Skönt! Jag hoppas verkligen att det löser sig för er del med tiden.
SvaraRaderaKram
Ja, man får hoppas...det här är ju helt sjukt! Kram
Radera