Efter sju...

...sorger och åtta bedrövelser...verkar det nu som om mamman gett med sig och vi kan följa våra ursprungliga planer.
Varför denna känslomässiga berg-och-dalbana för oss och för tösen varje gång?
Varför inte bara gilla läget, att pappan ska umgås med sin dotter.
Det är alla barns rätt och föräldrars skyldighet...
Det är verkligen inget konstigt med det.
Inget man hela tiden måste försöka sabba eller vilkora.
Ändå ska det behöva vara så varje gång...vid varje umgängestillfälle...???
Hur sjukt är inte det?
Efter samtal med skola, familjerätt och tingsrätt fick hon ge sig. Varför ska detta behövas varje gång?
Hon säger att hon aldrig varit emot att pappan träffar sin dotter...( jo tjena!), men detta ska då alltid ske enligt hennes vilkor, efter utpressning av olika slag, på tider som passar henne, (trots ett mycket välskrivet avtal), och sen ska det bråkas om alla små ting som tänkas kan...
Det dras upp i långbänk allt som hänt i deras äktenskap, hur dålig far han är, hur fel han gör/gjort/kommer att göra, att han flyttade till mig, att han ens finns till...typ.
Hon tröttnar aldrig!
Never ending story liksom...

Att sen tösen ska behöva vara med om detta varje gång hon ska träffa sin pappa är horribelt!
Det kommer väl till slut att göra att hon inte orkar...och säger nej till att träffa honom...?
Jag vet att allt detta ligger mamman i fatet den dag pappan söker om ensam vårdnad...men det är så himla jobbigt när det pågår.
Jaja...
Om tösen sen flyttar hit...det är väl DÅ det verkliga helvetet börjar, kan jag tro...
Nej, jag ska inte ta ut dåligheter i förskott...men det är svårt att tro att det skulle bli annorlunda.

kram