Förundran.

Hon visste att det skulle gunga på båten. Vädret var sådant. Hon tog som vanligt ett piller mot sjösjuka i god tid innan resan. De åt snabbt en macka med kaffe till, mannen och hon. Sedan sökte de sig till en soffa, där man kunde vila och kanske slippa bli dålig av havets vågor och båtens krängningar. Mannen handlade lite, som vanligt...hon somnade till några minuter. Trött och lite nyvaken-sur gick hon på toaletten innan det var dags att gå ner till bilen. De började gå nerför trapporna, men när de skulle svänga runt hörnet för att fortsätta i nästa trappa står det två damer i vägen med stora väskor och allt. Hon lät undslippa sig en kommentar om "dålig placering" när hon rundade ekipaget. Direkt, och helt utan förvarning säger den ena damen "Men tack ska du ha!" med så mycket värme i rösten och lade samtidigt ena handen på hennes axel.                            Hon fortsatte ner för trapporna, och kände ännu värmen från handen när de satte sig i bilen. Hon hade inte ens tittat upp på damerna, och visste inte vilka de var eller hur de såg ut. Hon försökte vara lite sur en stund till, men det var helt omöjligt! Värmen i rösten och värmen från handen hade helt utplånat varje spår av irritation och hon kände sig bara förundrad. I flera timmar satt den känslan i. Var det två häxor månne? Eller var hon extra mottaglig för mänsklig värme idag? Hon lär aldrig få veta det, men hon tänkte försöka lära sig att svara på samma sätt om någon skulle bli sur och irriterad på henne framöver!  Det var väldigt effektivt!

  kram